I fredags (halv)kväll när jag var på väg hem från jobbet i rask takt hajade jag till utanför ett ålderdomshem där en gammal man stod och ryckte i en låst port och ropade att han inte kunde komma in. Jag trodde först att han tilltalade mig, men insåg sen att han bara pratade rakt ut i ren frustration över att han inte lyckades öppna dörren. "Jag fryser, jag vill in", sa han och tittade uppfordrande på mig som var den enda han fick kontakt med, alla andra gick bara förbi.
Jag provade rycka i dörren jag med men den var obönhörligen låst, sen bankade vi på den ett bra tag för att försöka påkalla någon personals uppmärksamhet men det fanns inte en människa på bottenvåningen och alla fönster runtomkring var mörka. Det ven och blåste kallt ute och den gamle mannen verkade lite stressad av situationen, allt han ville var att komma in. Han gav mig en kod som jag provade att slå in på två olika displayer bredvid porten men den funkade inte, inget telefonnummer hade han heller att ringa någon.
Så där stod vi, i snålblåsten, och han huttrade i sin tunna trenchcoat. Allt jag tänkte var att prata lugnt och betryggande med honom medan hjärnan gick på högvarv för att på nåt sätt få in honom på hemmet. Det gick inte att få kontakt med någon därinne, det var helt klart. Men sen kom jag på att på servicehuset intill skulle de säkert kunna hjälpa till, om inte annat ringa till hans hem och få dem att öppna dörren. När jag föreslog lösningen sken han upp och sa "tror du verkligen det?". "Det är klart", sa jag, och erbjöd mig att följa med dit men han tyckte inte att det behövdes.
I och med det var vi liksom klara med varann, men innan jag vandrade vidare sa han något av det finaste jag hört på länge. Han log och tittade mig rakt i ögonen och sa innerligt "tack för att du stannade, och tack för att du finns – var rädd om dig". Ja jag tror att han till och med klappade mig på axeln.
