Följeslagare på vägen

Urmysiga Dala-Floda värdshus

Det är något särskilt med turkosa fönster- och dörrfoder. I like.

Trevligt att upptäcka nya smultronställen där man minst anar det. Ett sånt är definitivt värdshuset i Dala-Floda där vi hamnade av en slump på vår midsommartripp i Dalarna. Ett grönt och skönt och naturligt laidback ställe som man genast trivdes på. Jag återvänder gärna dit för en semesterweekend, kan tänka mig att det är fint där på hösten också.

Lunchen vi åt var otroligt god och inte blev det sämre av att känna till restaurangens Krav-ambitioner (den har bl.a flera utmärkelser i White Guide). Efteråt fikade vi kaffe och hembakta havrekakor i bersån och kollade in en fotoutställning och en annan med eko-konsthantverk som fanns på gården.

Lunchen på fjället

Turen upp på fjället var som sagt bara 7-8 km lång, men vi tog ändå med gasolköket och lagade en smaskig lunch i en klippskreva bredvid en liten bäck uppe på det blåsiga lågfjället. Mat smakar ju så gott i det fria. Lunchen bestående av tortellini satt fint i maggen och pricken över i var det rökta renköttet som vi lyxat till oss med vid provianteringen på osexiga Ica Maxi i närmsta tätort. Över 600 kr/kg för den delikatessen låter som ett mindre rån men det var det fasen värt!

Hela midsommarvistelsen skulle visa sig bestå av tvära kast mellan vardagsrealism å ena sidan (Scandic, Ica Maxi, Statoil, bankomater mm) och å andra sidan sköna natur- och kulturupplevelser som genuin fäbodsvistelse på vischan inklusive utedass (med obligatoriskt kungaporträtt), vedhuggning och kamineldning, dagstur på fjället, myrinvasion (!), Carl Larsson-gården i Sundborn, eko-värdshuset i Dala-Floda och spontanbesök i en trädgård av nästan kontinentala mått trots de nordliga breddgraderna. Ja det var som en mysig resa.

Midsommar på fjället

Det må se ut som gemütliche Schweiz men det är fäbodar vid Flatruets fot i västra Härjedalen som är så här fina. I midsommarhelgen tog vi en dagstur i nejden och fick uppleva både hällmålningar från 2000-talet f Kr (!), dvs yngre stenåldern, och en maffig snöinbäddad ravin/kanjon där sägnen säger att en samekvinna vid namn Eva förolyckats i snöstorm, därav namnet Evagraven. Frågor man genast slås av i dessa trakter är vad som drog människor hit för så länge sen... varför var de här och hur tusan överlevde de?

Vår vandringstur varade bara i en knapp mil men vi fick uppleva väldigt varierad terräng med allt från 13 sekundmeters blåst på lågfjällets topp ca 900 m ö h (satan vad det ven!) till knotig fjällbjörksmark som längre ner övergick i frodig lövskog och våtmark, mycket grönare än man kan tro på dessa breddgrader. Och myggen märktes knappt av trots vegetationen, så skönt!

Mocking birds!

Trädgårdsmarodörerna staren och skatan.

Jag blir galen på de rackarns fåglarna som sabbar växter i min garden! Först var det starar som rev och slet i mina fina aubrietior så att nästan alla blommor försvann. De lyckades knipsa bort halva plantorna innan jag fattade vad som pågick och började skydda dem. Blä. Nu är det skatorna som kommer i flock (typ värstinggäng) och pickar och har sönder min taklök! De äter inte bitarna de hackar lös eller använder dem till nåt vettigt utan verkar bara vara ute efter att hacka. Dessutom väsnas de och skiter överallt. Skitfåglar.

(Bilder lånade från www.wildlifegarden.se)

Riktigt god mozzarella

Vägen till en kvinnas hjärta kan också gå genom magen. Iallafall hemma hos oss. Igår köpte han en äkta buffelmozzarella till mig och jag gjorde tomat- och mozzarellasallad med basilika, balsamvinäger, fruktig olivolja, salladskrydda och svartpeppar. Osten var mjukt gräddig och svagt syrlig och lite salt av lagen, jättegod. Man blir faktiskt lite gladare av riktigt fina råvaror.

Och grattis till dagens tjusiga bröllopspar!

Väldigt litet hus på Söder

Ja igår lyckades jag förirra mig upp till Söders höjder när jag trodde mig veta "på ett ungefär" var Fotografiska museet vid Slussen låg. För er som inte varit där än kan jag meddela att muséet ligger längst nere vid vattnet, precis bakom Finlandsbåtarna! Tänk alltså vattennivå och börja inte knalla längs gator som lömskt för dig till allt högre nivåer...

Fast det är sant, hade jag inte irrat omkring i okända kvarter hade jag inte stött på detta fascinerande minihus i norra änden av Nytorgsgatan. Kan man ens kalla det ett hus? Ryms mer än en säng där inne, nån som vet?

1 år igår!

Grattis till min blogg som fyllde 1 år igår! Jag har inte gått ut med den officiellt ännu utan hittills bara haft den som mitt eget lilla anonyma tidsfördriv. Kanske dags att ändra på det snart?

Hund och hiss idag

Idag tog vi med oss lilla schäfern som vi vaktar i helgen och susade in till stan. Hon gillar att åka bil, sitter så lugnt och tittar ut genom rutan och tycker om att hänga med oss (= substitutflocken).

Vi åkte till Vasastan, på gränsen till Sibirien, där svägerskan köpt en ny lägenhet och behövde hjälp med att avlägsna gamla golv mm inför renovering. Ja vi slet och rev och svettades som små hjon, men jag passade också på att titta närmare på huset i sig som är från tidigt 1900-tal och tidstypiskt charmigt med tegelfasad och burspråksfönster med spröjs. I stentrapphuset med låga, vida trappsteg sitter de tjocka originalledstängerna i trä ännu kvar och det finns minimala balkonger mellan våningsplanen som precis rymmer 2 caféstolar (och i bästa fall en blomkruka), kanske är de från början något slags vädringsbalkonger? Men mest fastnade jag för den minimala hissen (för max 3 pers.), väääldigt långsam men ack så charmig med sina dubbla järngrindar varav den yttre är vackert dekorerad i art deco-stil.

Ja jag mitt skylt-freak gillar även de mer "officiella" skyltarna i gjutjärn ovanför; de är ju också snyggt tidstypiska i både form och funktion. Jag tycker att de andas 30- 40-tal, men vet ej säkert. Kanske måste det ändå vara 10- eller 20-tal eftersom den övre plaketten faktiskt innehåller en svastika-symbol som grafiskt element (!) Iofs med "hissfakta" inskrivet mellan "vingarna", but still...

Sympatisk reklamkampanj

Ja varför ska alla vara så himla sociala hela tiden? Ibland vill man ju bara vara för sig själv och ta det lugnt, även om dagens samhälle för det mesta kräver motsatsen (man ska nätverka, man ska mingla, man ska synas och ta sig fram, bla bla). Att en reklamkampanj då uppmanar till att plocka fram folks osociala sidor; att dra sig undan för en stund och mysa ner sig i t ex härliga tidskrifter – som ju har det tufft i dessa internettider – tycker jag är ett både smart och sympatiskt budskap.

Helt ok att ligga i hängmattan med favorittidningen, eller hur!

Mer om kampanjen här.

Gräsänkemiddag

Finnes: Korvsnutt på väg att gå ut, lök och en burk vita bönor.

Kryddor och tabasco. Hunger.

Finnes inte: Potatis. Grönsaker. Ork att gå till affären eller inspiration öht.

Middagssällskap.

Dagens 3 bra

Positiv projicering* kan man praktisera så smått i vardagen, en helt vanlig onsdag som idag t ex. Det händer alltid nåt bra, hur litet det än kan verka, glöm inte det (även om det kan vara lätt att glömma).

Mina 3 bra saker idag är:

- kommer i mina svarta jeans igen

- känner att jag nog kan klara av vissa nya utmaningar

- blev lättad för att en närstående mår bättre nu

(*Projicering här = fokusering snarare än försvarsmekanism.)

Saker i mitt kök

Jag tycker väldigt mycket om mina färgglada retro-attiraljer i glas, keramik och plast som får blandas lite hipp som happ i köket. De flesta av dessa prylar har jag lyckats rädda från 70-talsbarndomshemmet, tack och lov.

Den blå knottriga skålen är Arabias Näppylä av Saara Hopela. Plastfatet Balett i ornamin och det lövformade fajansfatet är fina 60-talsklenoder av Stig Lindberg för Gustafsberg; det senare kommer från mormors hem. Syltburkarna i Pomonaserien är från Arabia och äkta 70-tal. Bara magnetäggklockan på kylskåpet är 2000-tal och made in China. Ljushållarna är nog också 2000-tal förresten.

Nu är jag mer allmänbildad

Scenario framför tv:n igår när BBB:s reklam gick, den med det svängiga gänget med tonårsbrud, boxare, mexikanare, flygande geek, monster m fl som spelar en catchy låt ihop (jag tycker den är lite kul):

Jag: Vad tycker du egentligen om den här reklamen?

Han: Cool trummis.

Jag: Monstret?

Han: Det är ju en orch.

Jag: Vadå orch?

Han: Har du inte sett Sagan om ringen?

Jag: Jo det har jag väl.

Han: Då borde du veta vad en orch är.

Jag: Öh... var det där monstret med i Sagan om ringen?

Han: Nej, det är ju en WoW-orch!

Här hänger jag inte alls med längre och funderar på att droppa diskussionen, det har blivit lite smått irriterad stämning...

Jag: Orch hit och orch dit, strunt samma.

Han, kan inte riktigt släppa: Det finns olika orcher.

Jag: Jaha, och hur ska man veta att det där är en WoW-orch??

Han: Det ser man på utrustningen och grafiken.

Jag: Well excuse me! Vad jag ser är ett grönt monster med axelklaffar och trumpinnar.

Säger man så har man tydligen diskvalificerat sig som allmänbildad och förtjänar en lektion i grundläggande orch-kunskap inklusive World of Warcraft-grafik. Vilket var precis vad jag fick. Här har vi en WoW-orch. Och ja, nu ser jag likheten.

Man blir äldre

Kolla in syrénen som jag går förbi varje dag, stor som ett träd är den och doftar som en mindre parfymfabrik. Jag dras till den hela tiden, stannar till och blundar några sekunder, förundras över pampigheten och passar på att tjuva någon enstaka kvist som jag sätter i ett glas vatten på mitt skrivbord... Mmmm, sommardoft.

För och emot samtidigt

Jag har ju jättefina bordeauxröda Converse med dragkedja i sidan, nästan helt oanvända, men nu tar det mig emot att bära dem eftersom alla har Converse i år. Det blir lite uttjatat. Då blir jag tvärs emot och tar mina sköna men fula tant-gympadojjor istället. För övrigt samma som jag plurrade i gyttja med i höstas, men de blev ganska rena efter vattenslangsspolningen.