Jag kan gå omkring på kyrkogårdar utan att känna minsta obehag – det är snarare tvärtom så att jag uppskattar den märkliga stillheten som alltid råder där. Går man långsamt och tittar sig omkring ser man massor av små saker i det stora, en fallen ängel på en gravstenskant till exempel, kanske med kapad arm som här.
Överallt vackert stenhuggen text – men vad vore den utan kontrasten till naturens förgänglighet; hoprullade löv mot den kalla stenen och mossa som sakta tar över. En hortensiabuske i höstskrud ser plötsligt så levande och död ut samtidigt.
Den judiska delen av Norra begravningsplatsen är mer spännande än svenska delen.
Vackert textad familjegravsten som börjar tas över av gul och grå lav. Och en liten gravlund omgärdad av tjock granhäck med stenbelagd stig fram till ett rätt så ödesmättat stenkors. (Jag gick inte in där, det kändes för privat.)
Så fint med en staty istället. Stod länge och tittade på denna, gillade motivet. Också på den ärgade gröna sprickan, bakpå en gravsten, som var så väldigt vacker.
Till dig tänkte nån, och slängde en blomkvast på gravstenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar