Det är mycket med julefirandet som liksom inte ingår för oss som är barnlösa (kan det väldigt ofta kännas som). Lucia till exempel. Det blev extra tydligt idag när alla kollegor försvann till höger och vänster på sina obligatoriska luciauppträdnaden på skolor och dagis, samtidigt som jag inte riktigt hängde med i galoppen kring denna högtidsdag, hade knappt reflekterat över datumet ens..
"Jamenjustja", fick jag säga mig flera gånger under dagens lopp, "det är ju lucia så han har ju säkert stuckit dit" och "hon är ju upptagen nu vet jag" och så vidare. Ja kontentan blev att jag satt där ensam på min post hela dan och täckte upp för kollegorna som prioriterade sina privata mer angelägna issues. Lite väl ensamt kändes det allt.
Samtidigt så visst, klart man ställer upp för deras privata åtaganden, klart man förstår att det är viktigt med lucia (och jul och sportlov och påsk och skolavslutning och semester och höstlov och influensa mm). Men mitt i allt kan jag också fundera på – bara som en reflektion alltså – när får jag då lov att ha mitt "privata" som alla bara accepterar och sluter upp bakom för att det är viktigt för mig liksom?
I mina ögon borde annat viktigt också få prioriteras, sånt som är viktigt i mitt liv kanske – livsnödvändiga saker som en vinterresa mitt i februari till exempel. Jag skulle vilja se mangrann uppslutning bakom en sådan privat angelägenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar