Många gånger har jag förvånats över min förmåga att hamna på de sämsta platserna i t-banevagnen under rusningstrafik, de där ställena mitt på golvet mellan dörrarna eller mitt i gången där man står inklämd och i onaturliga ställningar får sträcka sig efter en stång eller vadsomhelst att hålla i sig i för att inte ramla omkring under resan. När man väl står med näsan i någons armhåla undrar man alltid hur tusan man hamnade där... Alla 08:or vet nog vad jag menar.
Ett annat fenomen som jag uppmärksammat är att jag ofta parkerar bilen bredvid SUVar, det liksom bara händer utan att jag planerar det. Inget vidare för där har man ju skitdålig sikt när man väl ska backa ut + att man får mindre plats att själv ta sig in och ut ur bilen.
Varför hamnar jag i dessa lägen? Söker jag efter svårigheter eller? Nä serru, det är inte det det handlar om utan snarare bara om att försöka vara smidig, att fylla upp luckor, att inte trassla i onödan. Mitt på golvet i den fullproppade t-banevagnen finns ofta en lucka som man kan klämma in sig på utan att köra armbågarna i medresenärerna och på parkeringen mellan SUVarna finns den lediga platsen som andra ratat.
Ergo: vill man ha en bra plats så måste man se till att ta den; man måste vara målinriktad. Det är därför folk tränger sig in i t-banevagnen (medan jag oftast står bredvid och tycker att de som gör det är buffliga) och det är därför folk kör runt runt på parkeringen och blockerar för andra för att hitta den bästa platsen (medan jag tycker att det är enbart störigt). Men så hamnar jag på skitplatserna också... Fast gör det så mycket egentligen? Nu när jag kommit fram till en anledning vet jag inte om det gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar