Dagens middag

Ikväll har vi testat ett nytt recept: teriyaki-kycklingspett med gurksallad och ingefärsris. Receptet finns här. Det var gott, fast jag tyckte som vanligt att kryddningen behövde spetsas till så jag gav kycklingen en skjuts med en massa salt och peppar. Pricken över i var de rostade sesamfröna som skulle sprinklas över spetten, men dem glömde jag på bilden.

Why don´t you find out for yourself

En av mina favoritlåtar av Morrissey är Why don´t you find out for yourself från fina Vauxhall and I från -94. Det var länge sen jag lyssande på låten nu men den väl innötta texten sitter än. Det är/var väl en av Morrisseys storheter, förmågan att skapa ny och klassisk pop samtidigt + de poetiskt intelligenta texterna. Och det är väl därför folk blir så begeistrade av honom, som t ex killarna i det här klippet som får tillträde upp på scenen under konserten och helt rusiga visar sin kärlek genom tafatta kramar. Ja vad mer kan man göra liksom?

Fast det finns tjejer i fanskaran också, vi är bara inte lika många av någon anledning. Jag minns när jag första gången såg Moz på scen, det var i Solnahallen vintern 1997 och jag höll verkligen på att svimma av lycka då han äntrade scenen livs levande och gorgeous i vit fladdrig skjorta med micken i högsta hugg. Minns ännu hur jag inte kunde greppa att jag stod bara 10 meter ifrån sångaren i The Smiths (!). Needles to say vad de betytt för mig tidigare. Att då äntligen få se och uppleva Morrissey på scen blev nästan för mycket, ja jag höll faktiskt på att svimma som värsta tonåringen... Men jag var inte ensam, såg killar i publiken som grät och andra som kastade upp vita liljor på scenen – alla vara vi tagna av The Moment. Konserten varade förvisso bara 1 timme, det blev inget mer trots att publiken trånade och bad. Efteråt vandrade ett par tusen vilsna själar åt varsina håll i en kall snöig Stockholmsnatt och allt kändes förfärligt tomt minns jag, som ett fullständigt limbo.

På Vauxhall and I är min andra favorit inte populära The more you ignore me, the closer I get utan sista låten Speedway (mer kramar i klippet). Oj vad jag play- and repeatat den i ungdomen...

In my own strange way

I´ve always been true to you

In my own sick way

I´ll always stay true to you


Konserten i Solnahallen 3 december 1997 – here´s The Play List:


1. The Boy Racer
2. Alma Matters
3. Billy Budd
4. Hold On To Your Friends
5. Reader Meet Author
6. Sunny
7. Nobody Loves Me
8. Paint A Vulgar Picture (Smiths)
9. Satan Rejected My Soul
10. Roy´s Keen
11. Spring-Heeled Jim
12. Now My Heart Is Full
13. Speedway

Encore:
14. Shoplifters Of The World Unite (Smiths)


(Källa: www.setlist.fm/setlist/morrissey/1997/solnahallen-stockholm-sweden-73d7d649.html)


Aktuell affisch inför konserten såg ut så här:
Satt upptejpade på diverse väggar och elskåp i stan, men försvann lika fort... Ja jag hade planerat att sno en från ett ställe på Engelbrektsplan men dan efter var den såklart borta, och alla andra också.

Dammet och rosten

Det finns en bibel här hemma. I försättsbladet står det prydligt nedskrivet: "Damm på bibeln tyder på rost i själen", ett citat jag själv skrev dit för en sisådär 25 år sen som from konfirmand i blonderad lugg och hemmasydd ljusrosa kavaj med axelvaddar i. Sen dess har det hänt en del och jag har i ärlighetens namn inte öppnat bibeln många gånger efter den där konfirmationssommaren på 80-talet. Men å andra sidan har jag bytt åsikt; jag tror inte längre på dammet och rosten. Rostiga själar finns det både här och där har det visat sig, oavsett vad de läst eller inte läst.

Hursomhelst, det intressanta är att nu 2010 är det inte moi – hushållets enda konfirmerade representant – som tagit fram bibeln ur bokhyllan igen utan min mer eller mindre ateistiskt övertygade sambo. Fylld av plötsligt ingivelse (kan det vara åldern?) har han börjat intressera sig för bibeln ur ett historiskt perspektiv och läser den från pärm till pärm. För tillfället ligger den framme här hemma som ett slags uppslagsverk. Avdammad av ateisten alltså, inte konfirmanden.

I like

Även om jag är sen (I´m old) så var den här låten en trevlig upptäckt, Unfinished Business med brittiska White Lies. Jag gillar fortfarande moll och gitarrer. Joy Division-stämpeln som bandet fått kan kanske skönjas men som sångaren själv säger förmedlar de iallafall något slags hopp, till skillnad från J.D:s totala darkness-sound.

Snyggtidningen på nätet

Kolla in snyggtidningen Le Parfait som finns gratis att läsa och frossa i på nätet! Den inspirerar på många sätt, inte bara om mat, man blir glad av den och allmänt kreativt pysselsugen liksom.

Välkomna snödroppar

Efter att ha genomlevt den längsta, kallaste och snörikaste Stockholmsvintern i kvinnominne (mitt alltså) blir man extra glad att se dessa små raringar som orkat ta sig upp i år igen. Så välkomna! Tulpanlökarna kikar också fram några centimeter ovan jordytan och andra tidiga perenner följer efter. Nu ska jag städa bort alla gamla vinterrester i min garden så att det nya får plats att växa och frodas.

Måste. Ha. Leverpastej.

Ibland är en leverpastejmacka det godaste som finns i hela världen. Arboga leverpastej ska det vara, på knäckebröd med Bregott och tunna gurkskivor ovanpå... mmmmm.