Dammet och rosten

Det finns en bibel här hemma. I försättsbladet står det prydligt nedskrivet: "Damm på bibeln tyder på rost i själen", ett citat jag själv skrev dit för en sisådär 25 år sen som from konfirmand i blonderad lugg och hemmasydd ljusrosa kavaj med axelvaddar i. Sen dess har det hänt en del och jag har i ärlighetens namn inte öppnat bibeln många gånger efter den där konfirmationssommaren på 80-talet. Men å andra sidan har jag bytt åsikt; jag tror inte längre på dammet och rosten. Rostiga själar finns det både här och där har det visat sig, oavsett vad de läst eller inte läst.

Hursomhelst, det intressanta är att nu 2010 är det inte moi – hushållets enda konfirmerade representant – som tagit fram bibeln ur bokhyllan igen utan min mer eller mindre ateistiskt övertygade sambo. Fylld av plötsligt ingivelse (kan det vara åldern?) har han börjat intressera sig för bibeln ur ett historiskt perspektiv och läser den från pärm till pärm. För tillfället ligger den framme här hemma som ett slags uppslagsverk. Avdammad av ateisten alltså, inte konfirmanden.