Betryggande

Jag gillar verkligen den här videon, den känns så bra:

Hösthobby 2010

Skönt att ha hösten att se fram emot och den härliga svampsäsongen. Då blir inte sommaravslutet så svårt att ta, varken det tilltagande regnet eller de svalare, kortare dagarna. Varje helg lockar skogen med allt vad som finns där och i år blev det ju inte så torrt som vi först trodde.. kantarellerna är på g!

Ännu mer 80-tal

Och vid sidan om allt annat körde ju t ex The Cure sitt eget race. Postpunk, synth och goth i ett, i kombination med ett väldigt eget sound och lite grann en vägran att inrätta sig i rådande musikklimat; de körde liksom på med sin egen grej bara och ibland funkade det, ibland inte (alternative på riktigt). Alltför konstig musik tyckte många då minns jag, men de fattade väl inte storheten bara – det håller ju än.

Klassikern A Forest från 1980:

"I´m running towards nothing, again and again and again..."

Disintegration, en favvo-låt från skivan med samma namn från 1989:

"How the end always is..."

(Från när MTV - Music Television - fortfarande visade musikvideor och hade sköna shower som t ex Alternative Nation...)

Hur Disintegration påverkat: läs denna fina text.

Mer 80-tal

Mitt i New Romantic-eran på 80-talet pågick även detta (mörkt och bra, ett träsk jag lite senare skulle fastna i):

Klassisk kyss

När musikrecensenten gick upp på scenen och kysste artisen:

Ett ljuvligt litet avtryck i svensk musikhistoria. Helt utan hämningar måste man få vara ibland, även om man jobbar som recensent...

Kära kära...

En favorit sen länge är darlingen Håkan Hellström, och nu när jag ser att han ska spela i Sthlm i november vill jag såklart gå dit! Det är en sak jag har kvar på to do-listan, att uppleva honom live. Men han är så het att biljetterna redan är slut förstås...

Aj vad bra den här är:

Håkan Hellström För en lång lång tid

Håkan Hellström | MySpace Music Videos

Också otroligt bra: Jag vet inte vem jag är (men jag vet att jag är din):

Forever Young 2010

Vad jag gillade bäst: Jakob Hellman förstås, eftersom jag har starkast personlig relation till hans musik. Lp:n "...Och stora havet" från 1989 är mer eller mindre sönderspelad på min gamla Pioneer-skivspelare (ej längre i bruk) och jag kan fortfarande alla texter utantill. Jag tyckte konserten var bra! Han var inte alls blasé eller sjöng dåligt som det stått i vissa recensioner. Jag tyckte han visade både närvaro och uppriktighet – och uttryckte en skön skevhet mitt i sina perfekta pop songs. Det är ju den kontrasten som gör musik bra enligt min mening.

En av mina favoritlåtar: "Tårarna" (klipp från Linköping):

Fick också uppleva Ultravox, som jag inte lyssnat så mycket på eftersom jag var lite för ung när de var som hetast. Men som ett barn av New Romantic-eran kände jag förstås till dem och det var riktigt kul att se dem live. Men roligast av allt var ändå att två av de andra (något äldre) i sällskapet, som hade just Ultravox konsert som nr 1 på sin priolista, senare av en slump skulle hamna bredvid bandet på den lokala kinakrogen och dessutom konversera med dem (!). Jag skrattade hela kvällen åt deras pojkaktiga glädje över att ha fått träffa sina "stora idoler" sen nästan 30 år tillbaka. Och att självaste Midge Ure sa: "keep it coming" vid deras lovordande och smörande. Sen var det ett jädra tjat om Criss Cross, basisten eller nåt, men där gick jag bet om the wonderness..

Ultravox med låten "The Voice" där de står på sniskan i ett vardagsrum (1982 var detta en mycket cool video):

I övrigt gillade jag faktiskt Alphaville som var synthigt hårdare än jag trodde, även om man blev lite småchockad av att inse att de inte alls såg ut så som man minns dem. Men det gjorde ju å andra sidan ingen, inte jag heller...

Reeperbahn med excentiske Olle Ljungström var förstås kul att se och även Human League – med kvällens enda damer representerade – vars band körde både tidstypisk pianosynthgitarr och trummaskin. Minst gillade jag nog Lustans Lakejer (har aldrig riktigt connectat med deras musik) även om jag skarpt gillar Johan Kindes dekadenta stil i kostym och uppknäppt fluga.

Ultravox back in the days:

Synthnostalgi

Jaa, hit ska jag imorgon med några andra 40-taggare. En nostalgi-tripp till Eskilstuna minsann med gammal synth som tema. Det kan bli ungefär hur bra eller jobbigt som helst, men vi chansar. Alphaville, Jakob Hellman (pop förstås), Ultravox, Human League, Reeperbahn och Lustans Lakejer uppträder. Men tyvärr ej Howard Jones.

Några tidigare turnékommentarer:

SvD, DN, AB, Anders Nunstedts blogg, Kitty Jutbrings krönika

Oj, ett habegär

Hjälp! Idag såg jag en märkesväska som jag ville haaaaa. Äga. Köpa. Fast den kostade nästan 3000 pix. Jag som trodde att jag var immun mot fenomenet märkesväskor... Ganska ointresserad av vilket märke är jag iallafall, det råkade bara vara en DKNY-väska som drog min blick och begär till sig, där den stod grön och härlig i äkta skinn på Åhléns City. Så fin! Men jag gick vidare (men glömde ej).

Saker jag kunde varit utan

Idag hade allt känts bättre om jag sluppit se följande:

- de vissna växterna i Fonus skyltfönster

- pizzabagaren som petade sig i näsan

- den skrikande måsungen på innergården som inte kunde flyga

- duvskiten som preciiiiis träffade min sko

Hade också gärna sluppit höra en plågad hund i grannskapet:

Vem fan lämnar sin stackars hund ensammen i lägenheten flera timmar i sträck när den uppenbarligen inte klarar av det?! Mitt hjärta snörps åt av varje yl som ekar mellan husen, timme efter timme. Hemska människor! Så här sköter man en hund, på grundläggande nivå (= allmänt folk-/hundvett)!