Forever Young 2010

Vad jag gillade bäst: Jakob Hellman förstås, eftersom jag har starkast personlig relation till hans musik. Lp:n "...Och stora havet" från 1989 är mer eller mindre sönderspelad på min gamla Pioneer-skivspelare (ej längre i bruk) och jag kan fortfarande alla texter utantill. Jag tyckte konserten var bra! Han var inte alls blasé eller sjöng dåligt som det stått i vissa recensioner. Jag tyckte han visade både närvaro och uppriktighet – och uttryckte en skön skevhet mitt i sina perfekta pop songs. Det är ju den kontrasten som gör musik bra enligt min mening.

En av mina favoritlåtar: "Tårarna" (klipp från Linköping):

Fick också uppleva Ultravox, som jag inte lyssnat så mycket på eftersom jag var lite för ung när de var som hetast. Men som ett barn av New Romantic-eran kände jag förstås till dem och det var riktigt kul att se dem live. Men roligast av allt var ändå att två av de andra (något äldre) i sällskapet, som hade just Ultravox konsert som nr 1 på sin priolista, senare av en slump skulle hamna bredvid bandet på den lokala kinakrogen och dessutom konversera med dem (!). Jag skrattade hela kvällen åt deras pojkaktiga glädje över att ha fått träffa sina "stora idoler" sen nästan 30 år tillbaka. Och att självaste Midge Ure sa: "keep it coming" vid deras lovordande och smörande. Sen var det ett jädra tjat om Criss Cross, basisten eller nåt, men där gick jag bet om the wonderness..

Ultravox med låten "The Voice" där de står på sniskan i ett vardagsrum (1982 var detta en mycket cool video):

I övrigt gillade jag faktiskt Alphaville som var synthigt hårdare än jag trodde, även om man blev lite småchockad av att inse att de inte alls såg ut så som man minns dem. Men det gjorde ju å andra sidan ingen, inte jag heller...

Reeperbahn med excentiske Olle Ljungström var förstås kul att se och även Human League – med kvällens enda damer representerade – vars band körde både tidstypisk pianosynthgitarr och trummaskin. Minst gillade jag nog Lustans Lakejer (har aldrig riktigt connectat med deras musik) även om jag skarpt gillar Johan Kindes dekadenta stil i kostym och uppknäppt fluga.

Ultravox back in the days: