Igår fick en kompis ett barn. Jag har inte smält det riktigt än trots att jag haft typ 9 månader på mig att beskåda framåtskridandet i hennes grossess. Har bara inte kunnat fatta att hon varit på väg att bli två, hon som alltid bara varit.. ja hon liksom. Och så plötsligt bara kom han ut, den nya lilla människan, helt ok, live and kicking. Det är ett mirakel, för hon fyller ju också 4-0 snart.
Samtidigt har en annan jämnårig kompis precis fått ännu ett bakslag på reproduktionsfronten. Ett fjärde (eller var det femte?) försök har misslyckats, trots stora kliniska och ekonomiska insatser. Så jävla tråkigt... jag känner sååå med dem.
Vad man kan konstatera av detta är helt krasst att livet har sina egna vägar. Vill det sig inte så vill det sig inte, hur mycket man än satsar. Alla lyckas inte, och särskilt inte efter 35 (tänk på det ni som är unga)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar