Lycka är svarta trumpeter

I år är det ett riktigt svart trumpet-år här i Stockholmstrakten och jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter av den lilla godingen.

Den kan vara svår att upptäcka i terrängen så ett bra tips är helt enkelt att stanna upp då och då och spana rakt nedåt. Yngre exemplar avslöjar sig ofta genom sin runda cirkelformade hatt som växer tätt i små klungor. Och när man väl böjt sig ner upptäcker man lätt fler tuvor. Äldre exemplar är yviga och nästan krusiga i kanterna, de avslöjar sig av storleken (kan bli nästan 1 dm höga).

Lämplig terräng att leta svart trumpetsvamp i är där ek och hassel förekommer, både i löv- och blandskog. Proffsen talar om att den gillar kalkrika marker (inte så lätt att veta om man inte är biolog dock). Men kolla i södersluttningar där solen kommer åt att lysa på marken, där trivs de. Hittar man ett svart trumpetställe ska man inte slarva bort det för de återkommer år efter år.

Förvaringsmässigt passar de bäst att torka. Och de är lätta att rensa. Jag brukar skära av en bra bit av foten (som annars lätt kan bli träig som torkad) och dela svampen rakt igenom för att upptäcka ev. små inkräktare som gömt sig i "röret". Vissa svampplockare anser att man inte behöver rensa så noga eftersom "småkryp till slut kryper ut eller dör", men jag vill nog hävda att en ordentlig rensningsrunda aldrig skadar. Då får man dessutom extra koll på att man inte råkat plocka med sig nån fulsvamp.

Inte för att svart trumpetsvamp är lätt att förväxla med någon giftig svamp, tvärtom. Den är helt unik i sin trumpetform med genomgående hålighet och rätt fnöskiga konsistens (den vill gärna dela sig längs med fibrerna). Färgen kan variera från ljust grå/brun till nästan svart.

Tidigare trumpetsvamplycka här på bloggen.