Fd bilrädd

Förut var jag bilrädd, både att åka och köra när det var som värst. Men framför allt att köra, och särskilt i stadstrafik. Följden blev förstås att jag lät bli att köra, det är enkelt när man bor i en storstad med bra kommunala färdmedel och när det finns någon vid ens sida som kan köra då det verkligen behövs. Men till slut fick jag nog av begränsningen som det innebar att i vissa fall inte kunna ta sig från punkt A till punkt B på smidigaste sätt, till exempel om man måste frakta saker eller om man vill åka nånstans själv. När ens rädslor och fobier börjar begränsa livet har det gått för långt. Så jag började så smått att ta mig utanför min egen trygghetssfär (vilket till en början bara var runt kvarteret typ), för att sen våga mig ut på längre sträckor och sen också att köra i områden jag inte riktigt kände till. Visst, många gånger var det med rusande hjärta och vitnande knogar jag satt bakom ratten och bara ville gråta. Men det gick faktiskt, det gjorde det.

Ett litet framsteg gav det andra och med lite jävlar anamma blev svårigheternas betydelse mindre och mindre. Till hjälp för mig var också att se till att vara ute i god tid och att tänka att det inte skulle innebära någon katastrof att köra lite fel; sånt går att rätta till. Numera kör jag bil utan större problem och vet att om man hamnar i svettiga situationer så är de faktiskt för det mesta överkomliga. Förut kändes de helt omöjliga redan innan de inträffat.