Dödsföraktande eller våghalsig?

Utanför vardagsrumsfönstret ser jag ibland ekorrar som blixtsnabbt klättrar uppför trädstammar och hur våghalsigt som helst slänger sig flera meter i luften mellan grenar högt uppe i träden på ett rent kamikaze-aktigt sätt. Ur min trygga synvinkel från marken ser deras färdvägar helt omöjliga ut men ekorrarna reflekterar inte en sekund över svårigheterna utan tar bara språnget till synes rakt ut i ovissheten.

Och visst går det vägen; de lyckas alltid greppa minst en tanig gren i flykten, kanske bara med ena tassen men ändå. No pain no gain. Önskar ibland att man vore mer som en ekorre.