Älskat och hatat typsnitt

Hoppas att ni inte missade dokumentären om 50-årsjubilerande typsnittet Helvetica som gick på SVT:s Kunskapskanalen i förra veckan. Ett helt program om detta typsnitt, härligt!

Älskat och hatat är det verkligen, Helvetica, ett av våra vanligaste typsnitt som till stor del kommit att förknippas med företagslogotyper och offentliga skyltar över hela världen. "Myndighetstypsnitt" har det föraktfullt kallats för att det ofta förekommer på trista blanketter och formulär och nådestöten fick det kanske under desktop publishingens tidiga era på 90-talet då det ingick i de tiotal True Type-typsnitt som fanns inbakade i både Windows och Macs operativsystem och som ofta var de enda man på den tiden hade att tillgå. Många var det då som hann tröttna ganska rejält på bl a Helvetican som kändes så himla tråååkig och oattraktiv (jag minns).

Det är en aspekt helt klart. Men i dokumentären får man veta mycket mer om Helvetican; hur typsnittet uppkom, varför det tog världen med storm och varför det fortfarande är högst aktuellt och flitigt använt – och så fantastiskt användbart.

Det var två schweizare som skapade Helvetica 1957 och intressant nog var initiativtagaren snarare tekniker än typograf, båda männen var dock verksamma inom den grafiska industrin. Uppkomsten av typsnittet var snarast ett behov som uppfylldes: det saknades en kraftfull modern sans serif som motvikt till de på 50-talet rådande typsnitten som ofta var av fladdriga scriptkaraktärer. Nya tider krävde nya typsnitt och det var då det funktionella Helvetica fick fotfäste.

"Använd en fet Helvetica så blir det alltid rätt", säger en formgivare av idag i filmen. Han menar att typsnittet på grund av sin grafiska styrka kan användas av "alla", även icke-typografiskt kunniga. Att det helt enkelt inte går att misslyckas med Helvetica vad man än textar.

I dokumentären får man veta att Helveticans styrka ligger i bokstävernas tekniska utformning och i bokstävernas kombination med varandra, dvs det närmast perfekta förhållandet mellan förgrund och bakgrund, svart och vitt, dvs de "bilder" som håligheterna i sig utgör i och mellan bokstäverna. Helvetican funkar lika bra positivt som negativt, i alla möjliga storlekar och nästan lika bra rättvänt som spegelvänt. Hur många typsnitt gör det?

Helveticans formspråk är så starkt i sig självt att det förmår kommunicera ett budskap vare sig det gäller företagslogotyper, trafikskyltar, reklamannonser eller frimärken (och massor av andra saker). Som någon annan i filmen uttryckte sig: "Helvetican lever sitt eget liv." Användaren får snarare anpassa sig till typsnittet och inte tvärtom.

Men kritik framkommer också om att Helveticans bokstäver liknar varandra så till den grad (t ex d, b, p, q) att de liksom bildar "en egen armé" och aldrig riktigt kan bli personligt på ett sånt sätt som vissa varumärken kräver eller skulle behöva. Å andra sidan kan man väl säga att alltför varumärkesanpassade typsnitt blir mer eller mindre omöjliga att använda inom andra områden ifall den kommersiella kopplingen blir alltför signifikant.

Ja det ligger nåt i både kritiken och lovorden som förmedlas i filmen. Fascinerande är det ändå att på detaljnivå få inblick i ett typsnitt som gjort avtryck över hela världen och som stått sig genom decennier av trender på alla populärkulturella plan – och fortfarande gör det.