The unbearable lightness/hardness of being

Igår fick en kompis ett barn. Jag har inte smält det riktigt än trots att jag haft typ 9 månader på mig att beskåda framåtskridandet i hennes grossess. Har bara inte kunnat fatta att hon varit på väg att bli två, hon som alltid bara varit.. ja hon liksom. Och så plötsligt bara kom han ut, den nya lilla människan, helt ok, live and kicking. Det är ett mirakel, för hon fyller ju också 4-0 snart.

Samtidigt har en annan jämnårig kompis precis fått ännu ett bakslag på reproduktionsfronten. Ett fjärde (eller var det femte?) försök har misslyckats, trots stora kliniska och ekonomiska insatser. Så jävla tråkigt... jag känner sååå med dem.

Vad man kan konstatera av detta är helt krasst att livet har sina egna vägar. Vill det sig inte så vill det sig inte, hur mycket man än satsar. Alla lyckas inte, och särskilt inte efter 35 (tänk på det ni som är unga)!

Teknikfreak

Ja han har en ny iPhone. Och ja jag har svarat på mail och Skype, testat video, kamera, gps och kollat coola appar, Podcasts + diverse andra gizmos (ja typ allt utom själva telefonfunktionen egentligen). Kul leksak, fin är den, absolut, ja jag förstår – men snälla kräv inte av mig att jag ska lägga hela min attention på den. Jag ids verkligen inte.

Found ya!

En stor fet tuva svarta trumpeter! I sitt naturliga habitat, som här är en blandskog i Stockholmstrakten med betydande andel hassel. Just det här trumpetbeståndet bestod av den yvigare, svartare modellen, de kan ju som sagt variera en del i färg och form.

De är så vackra där de sticker upp, de små gothsvamparna. På franska heter de för övrigt Trompettes de la mort (= dödstrumpeter).

Litet besök

En liten pluttig kattunge har besökt oss titt som tätt på sistone. Först undrade vi vem det var som satt på uteplatsen och jamade men sen kom vi på att det måste vara grannens nya katt som hittat hit till vår plätt. Inte så värst konstigt i och för sig, flera katter från kvarteret har hängt här förut (de gillar att ha utsikt över skogen), men den här var ju bara för ursöt och gosig. Trevlig ny bekantskap.

Lycka är svarta trumpeter

I år är det ett riktigt svart trumpet-år här i Stockholmstrakten och jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter av den lilla godingen.

Den kan vara svår att upptäcka i terrängen så ett bra tips är helt enkelt att stanna upp då och då och spana rakt nedåt. Yngre exemplar avslöjar sig ofta genom sin runda cirkelformade hatt som växer tätt i små klungor. Och när man väl böjt sig ner upptäcker man lätt fler tuvor. Äldre exemplar är yviga och nästan krusiga i kanterna, de avslöjar sig av storleken (kan bli nästan 1 dm höga).

Lämplig terräng att leta svart trumpetsvamp i är där ek och hassel förekommer, både i löv- och blandskog. Proffsen talar om att den gillar kalkrika marker (inte så lätt att veta om man inte är biolog dock). Men kolla i södersluttningar där solen kommer åt att lysa på marken, där trivs de. Hittar man ett svart trumpetställe ska man inte slarva bort det för de återkommer år efter år.

Förvaringsmässigt passar de bäst att torka. Och de är lätta att rensa. Jag brukar skära av en bra bit av foten (som annars lätt kan bli träig som torkad) och dela svampen rakt igenom för att upptäcka ev. små inkräktare som gömt sig i "röret". Vissa svampplockare anser att man inte behöver rensa så noga eftersom "småkryp till slut kryper ut eller dör", men jag vill nog hävda att en ordentlig rensningsrunda aldrig skadar. Då får man dessutom extra koll på att man inte råkat plocka med sig nån fulsvamp.

Inte för att svart trumpetsvamp är lätt att förväxla med någon giftig svamp, tvärtom. Den är helt unik i sin trumpetform med genomgående hålighet och rätt fnöskiga konsistens (den vill gärna dela sig längs med fibrerna). Färgen kan variera från ljust grå/brun till nästan svart.

Tidigare trumpetsvamplycka här på bloggen.

She´s back!

Äntligen är hon tillbaka i bloggosfären, roliga, kloka, sanningssägande, snygga Mia Skäringer. Gud vad bra!!

(faksimil från bloggen)