Klumpedunsen jag

Den senaste veckan har jag varit ovanligt klumpig och klantig och slagit mig både här och där. Det började när jag skulle fota en katt; för detta ändamål satte jag mig på huk men tappade balansen och liksom dråsade rakt in i en betongvägg med knäna före samtidigt som jag försökte rädda kameran från det hårda klinkergolvet. Resultatet blev ett stort blåmärke på ena knäskålen – och ont. Buhu.

Men den andra klumpedunsövningen var nästan värre. På nåt sätt som jag inte ens förstår själv lyckades jag igår slå mig på ytterdörren! Jag gjorde nån konstig manöver när jag skulle låsa dörren med händerna fulla av hund i koppel, påse med glasflaskor, nycklar och väska... och i den vevan slog jag ena armen hårt in i dörrens vassa kant precis på den där nerven som sänder strålar ändå ut i fingerspetsarna. Jezuz vilken skjuts! Armen blev obrukbar precis efteråt, jag överdriver inte.

Och i förrgår höll jag på att krocka med bilen. Tittade inte tillräckligt åt vänster när jag skulle svänga just vänster, vilket ju är ett kardinalfel. Gubben i den andra bilen, som kom väldigt nära, såg arg ut.

Denna vecka har jag också varit ute och cyklat en hel del i trafiken utan hjälm, för jag har ingen. Kanske dags att åtgärda det...