Idag är alla medier världen över fyllda av nyheten om Michael Jacksons tragiska bortgång, endast 50 år gammal. Jag tycker också att det är sorgligt, ingen borde dö i den åldern. Tankarna går förstås till hans barn som förlorat sin (ende?) förälder i så tidiga år.
Jag minns när jag första gången hörde Thriller, det var hemma hos en ny tjej i klassen när vi gick i sjuan 1983. Hennes brorsa spelade in skivan på band åt oss och vi lyssnade på Billy Jean säkert hundra gånger på min nya fina bergsprängare som jag vill minnas hade rätt burkigt ljud... vad bra vi tyckte att den var (den och senare Princes When Doves Cry). Vi lyssnade och spolade, lyssnade och spolade.
Efter det kan jag inte säga att jag direkt tillhört Michael Jacksons fans genom åren, men man har ju växt upp med hans musik och hela fenomenet runt The King of Pop. Samtidigt infinner sig en känsla av tragik när jag tänker på honom – kan inte låta bli att undra om megastjärnor verkligen kan vara lyckliga? Tänker på ikoner som t.ex Elvis och Marilyn, som också har en air av tragik kring sina framgångsrika liv och som dog alldeles för tidigt. R.I.P.
(Bild från fanpop.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar