Om jag nu ska vara lite insiktsfull och dela med mig av livets erfarenheter så kan jag ju berätta att vad jag på sistone gått och fnulat och funderat på är såna här saker:
Trots att allt här i livet kanske inte blir som tror, så kan det nog bli rätt ok ändå. Inget är ju hugget i sten. En sak som jag tycker är viktig att säga högt och tydligt är att även om man under en viss period inte ser nån större mening med saker och ting så måste man försöka komma ihåg att just den situationen inte är statisk; saker och tillstånd förändras med tiden. För
livet i sig är ju föränderligt. Tids nog så kommer nya sammanhang att uppstå som kanske får en att se annorlunda på allting.
Till exempel jag, som inte lyckats få barn än, har genom nya bekantskapen M fått en del nya insikter. Bara vetskapen om att hon själv fick barn först vid 42, oplanerat och fast hon egentligen inte ville, har gett mig ett mer avslappnat hopp om att det forfarande är
möjligt. Den där ansträngda, malande olustkänslan (som man dessvärre ändå inte kan råda över) blev med ens lite lättare att hantera. Genom att dryfta saker med henne har jag börjat inse att man som icke-föräldra-vuxen ändå kan ha nån slags betydelse för barn, andras barn, och att det också kan vara mycket värt. För barn behöver andra vuxna än föräldrarna i sin närhet och de bryr sig ju inte särskilt mycket om ens civilstånd. Kanske kan man tids nog hitta ett sånt sammanhang och känna sig tillfreds med det?
Häromdan ville en fyraårig kille som jag känner ge mig en kram, och han brydde sig inte ett dugg om att jag satt i möte just då utan stormade in med strålande ansikte och utsträckta armar... och gav mig världens goaste kram. Oj vad den värmde. Jag är djupt tacksam över den kramen, för med den visade han ju att jag betyder nåt för honom – jag som jag bara.
