Kontraster

Jag vill lyssna in mig på Sigur Rós. Han pratar om Bowie och Queen. Jag fattar inte hur de kom in i sammanhanget men det är där krocken sker; jag är nyfiken på nytt medan han bara refererar bakåt. Vi kommer inte längre. Så jag lyssnar vidare och njuter av Sigur Rós för mig själv.

Vackert: Sæglópur (= Lost at Sea), och här samma låt i annan videotappning med Björk

Faller pladask

När form och funktion hittar varann i en skön kombination som i dessa snygga äggkoppar blir man ju bara så glad. Grafiskt mönster, färgglatt och funktionellt utformat + med en smart twist, ja då går iallafall jag igång.

Äggkopparna är av porslin och har lösa hättor av silikon, som dels fungerar som äggvärmare och dels som skaluppsamlare när man vänder på dem och "puttar in" toppen så att de kan stå plant. Så genialiskt.

Bakom de fiffiga kopparna står Pernille Vea för Menu, och denna specialutgåva är designad av Verner Panton.

I väntans tider

Ja just nu går jag faktiskt omkring i riktiga väntans tider. Men inte på DET sättet förstås, så kul ska vi inte ha det. Nej det rör sig "bara" om ett besked i ett visst ärende som jag väntat på ett tag nu – och som det börjar dra ihop sig till sanningens minut för.

Men även fast jag försöker vara cool about it så måste jag erkänna att situationen blir mer och mer spännande ju längre tiden lider. Det här bu:et eller bä:et kommer onekligen att ha betydelse för min framtid. Och trots att jag försöker parera båda scenarierna som kan inträffa med diverse rationella och okänslosamma argument (det finns ju för- och nackdelar med aaaallt osv) så ska sanningen sägas: jag är allt lite nervös!

Paniken

Ibland får jag panik när jag läser om folk som är så unga och lyckade och redan hunnit med så mycket. Till exempel alla 30-åriga bloggerskor som redan har 2 barn och man och typ hus och pluggar eller jobbar med nåt intressant eller skriver en bok och även har tid att hänga med i allt som händer runtomkring. Allt på en gång, hela livet på räls, hur är det möjligt? Mitt i allt verkar de också vara sköna och smarta personer, världsvana och med roliga intressen + har tid till det. Jag min gamla potatis fattar nada..

Dagens insikt

När jag häromdan behövde köpa en ny bh blev jag varse att det numera är C-kupa som gäller, herregud... Nå bröna måste ju sitta på plats så det är bara att finna sig i det. Annars gillar jag B-kupestorleken bättre, mycket smidigare så och framförallt så passar mina kläder bättre så!

Den här nya C-kupeupplevelsen ser jag mest som ännu en anledning att gå ner i vikt.
(Bild från Internet nånstans)

Skit händer

Har man nått min aktningsvärda ålder så har man lärt sig att passa på att njuta medans livet är swell – för snart kommer helt garanterat en massa skit att inträffa som man måste ta itu med eller nåt annat knas (som man inte alls beställt) att invadera ens liv.

När man var yngre trodde man att man själv rådde över sin situation i alla lägen. Men det gör man inte. Man är bara en liten del av allt som pågår runt omkring en... och det mesta har man inte mycket att säga till om.

Som en 4-åring jag känner brukar uttrycka det: "Bajs!"

Min hågkomst!

Kan man minnas utan att märkas? Jo, jag kan. Min Fars Dag igår skedde helt introvert, bara i mig, precis som vanligt. Men som alltid med tankarna på dig, kära pappa. Så har det ju alltid varit, att jag tänker och minns, särskilt denna dag då jag både glädjer mig och gråter över vår historia, våra liv som blev som de blev. Men jag är ju här, och jag minns. Och det känns tryggt att veta att jag inte behöver synas eller märkas i min hågkomst, huvudsaken är att du vet. Att jag minns. Det är bra så. Det räcker.

Allahelgonahelgen

Nej, ni är inte långt borta, ni som bara inte råkar vara här i närheten längre. Mycket kära och saknade är ni, men i varmt minne ihågkomna. Jag tänkte åka till Skogskyrkogården och tända ljus för er i helgen, tycker att det är så fint med denna tysta men upplysta manifestation mitt i kolsvarta november. Säkert var där otroligt stämningsfullt med tiotusentals tända ljus och fin atmosfär. Men också alltför mycket folk, så jag åker dit en annan gång. I år tände jag ljus för er här hemma.

När begäret tar över vettet

Huvvaligen... har haft ett svårt ha-begär efter dessa ursnygga Pantone-muggar ett bra tag nu och känner att jag inte kan stå emot längre. Har verkligen försökt igonera dem för jag behöver inte några nya muggar.

*Behöver inte nya muggar, har muggar, behöver inte nya muggar, har muggar*...  Tyvärr funkar inte mantrat alls nu när begäret tagit över, jag vill så in i bomben haaaaa dessa snyggingar, äga dem, iallafall några! (Förresten så är de klassiska, will last forever, så det så...)
(Bild från internet nånstans)

Rysningsvarning

Oj! Oväntat bra och rörande var Septembers tolkning av Di Levas låt Vem ska jag tro på i artistprogrammet Så mycket bättre i lördags. (Oväntat bra program av 4:an också, kändes nästan som SVT.)

Di Leva ser så nöjd ut när Petra sjunger och Petter ser nästan rörd ut. Själv fick jag gåshud av denna version och håller med Lasse Berghagen som tyckte att hon lyckades ge ton åt svärtan som finns i låten. Ja det gjorde hon. Så fint. Och vilken personlig röst hon har.
(Stå ut med 20 sekunders-reklamen i början av klippet, sen kommer det)

Ps. Väldigt proffsigt kompband också!

Kvällspics

Mysigt inne i franska salongen på kvällen, med sidentapeterna och 50-talsmöblerna.

Ute på verandan kunde man sitta och dricka vin tills det mörknade.

Flera sena candle light dinners blev det vid långbordet i gröna matsalen.

Utsikt från salongens franska balkonger, bara ett stenkast från centre ville.

Slow food-resto

På den här restaurangen med Slow food-tema fick jag nöjet att äta färsk svamp från trakten. Till förrätt beställdes en blandad kompott av svart trumpet, kantarell och någon sopp (tror jag) serverad i en smördegskorg. Fick också tips av ägaren om var i bergen man kunde hitta svamp :-)

Stämningen på reston var väldigt familjär och man blev på kuppen nästan kompis både med personalen och andra trevliga gäster. Som en annan svensk som varit på orten sa: med ett leende kommer man långt. Skulle dock vilja addera: och med kroppsspråk när franskan tryter!

För att beställa en 3-rätterslunch på en annan lokal resto krävdes också lite kroppsspråk. Bland annat visade servitrisen var på kroppen köttbiten i dagens gryta kom från, på kossan alltså, det var i midjan ungefär. Förrätten var mer lättbegriplig: salade a l´anchoise. Såklart ingick en karaff vin också!

Sallad med rödbetor, morötter, grönt och tomater, ansjovisfiléer och senapsdressing.

Livet kan få nya meningar, ja!

Om jag nu ska vara lite insiktsfull och dela med mig av livets erfarenheter så kan jag ju berätta att vad jag på sistone gått och fnulat och funderat på är såna här saker:

Trots att allt här i livet kanske inte blir som tror, så kan det nog bli rätt ok ändå. Inget är ju hugget i sten. En sak som jag tycker är viktig att säga högt och tydligt är att även om man under en viss period inte ser nån större mening med saker och ting så måste man försöka komma ihåg att just den situationen inte är statisk; saker och tillstånd förändras med tiden. För livet i sig är ju föränderligt. Tids nog så kommer nya sammanhang att uppstå som kanske får en att se annorlunda på allting.

Till exempel jag, som inte lyckats få barn än, har genom nya bekantskapen M fått en del nya insikter. Bara vetskapen om att hon själv fick barn först vid 42, oplanerat och fast hon egentligen inte ville, har gett mig ett mer avslappnat hopp om att det forfarande är möjligt. Den där ansträngda, malande olustkänslan (som man dessvärre ändå inte kan råda över) blev med ens lite lättare att hantera. Genom att dryfta saker med henne har jag börjat inse att man som icke-föräldra-vuxen ändå kan ha nån slags betydelse för barn, andras barn, och att det också kan vara mycket värt. För barn behöver andra vuxna än föräldrarna i sin närhet och de bryr sig ju inte särskilt mycket om ens civilstånd. Kanske kan man tids nog hitta ett sånt sammanhang och känna sig tillfreds med det?

Häromdan ville en fyraårig kille som jag känner ge mig en kram, och han brydde sig inte ett dugg om att jag satt i möte just då utan stormade in med strålande ansikte och utsträckta armar... och gav mig världens goaste kram. Oj vad den värmde. Jag är djupt tacksam över den kramen, för med den visade han ju att jag betyder nåt för honom – jag som jag bara.

Mitt favoritrum...

På den här verandan hängde vi mycket. Åt frukost ibland, låg och solade mitt på dan och satt ute hela kvällar när vädret tillät. Ja jag låg ofta där i soffan med en bok eller datorn på magen, eller så låg han där inlindad i en filt med sin kära iPhone. Och rätt vad det var så slumrade man till.

Rosa rummet

Om jag säger grönt kakelgolv, rosenmönster, himmelsäng, Degastavla, tyllklänningar, stålgalgar, skira vita gardiner och krucifix... Ser ni då det rosa rummet framför er?

Utsikten söderut

Bakgårdarna från verandorna sett. Det fanns ett citronträd precis under den ena, hur exotiskt är inte det? Och kanske är det ett bananträd som syns på bilden här. Bergen bakom är Pyrenéerna, en disig dag i oktober.

Gröna matsalen

Och så var det ju matsalen. Den inglasade gröna med långbord och utsikt över bergen. Där satt vi nästan varje kväll och åt eller lyssnade på musik, eller både och, och tände ljus då det mörknade. Ibland fick man sätta på elementet också, eller vira en sjal runt axlarna, när det blåste utanför och ven i fönstrena. Det var en speciell atmosfär i det där rummet, man drogs liksom dit hela tiden.

Franska köket

Drömmer mig tillbaka till det charmiga franska köket utrustat med diverse loppisfynd och fiffiga knivar. Rosmarinkvistarna kommer från grannens trädgård. Ost och vin festade vi loss på förstås. Och nån gurka emellanåt.

4 bokstäver som tog ett tag

Det är inte varje dag man skickar tackkort, rent fysiskt alltså. För mig var det så länge sen sist att hela proceduren nästan kändes lite högtidlig. Att först gå till en butik med stort kortutbud och välja vykort till adressaterna – man vill ju gärna att det ska bli personligt – för att sen gå till ett annat ställe och köpa frimärken och sen hem och skriva hälsningarna och preparera försändelserna. Och så komma ihåg att posta dem dan därpå.

Ovant kändes det, men samtidigt fint och speciellt, som att ge något mer betydelsefullt än att bara slänga iväg ett snabbt sms eller mail.

Oavsett, tack alla som skickat hälsningar på min födelsedag! Digitalt eller fysiskt. Tack också till er vars sms jag aldrig läste, eftersom de inte sparades för att jag inte slog på mobilen på x antal dagar (sorry).

By med utsikt

En annan av "les plus beaux villages de France" häromkring är denna – medeltidsbyn Eus, med sina trånga små gränder och vidunderliga utsikt. Tack och lov var det inte förenat med direkt livsfara längs smala sepentinvägar att ta sig dit upp, som det varit på andra ställen.

Ostfrossa som tröst

Huvva, vill inte åka hem till ett snöslaskigt och kallt Stockholm. Idag har vi haft 18 grader här och t o m svettats när man suttit i solen. Har kunnat sitta ute på verandan och njuta till sent på kvällen. Nu tröstäter vi ost och lyssnar på konstiga franska chansons... mer eller mindre i desperation för att denna trevliga vistelse är på upphällningen. Slut. Fini. Återgång till vardagen och allt det där. Nä, jag tar en till ostbit istället för att tänka på det. Port Saluten på bilden här var rent himmelsk. Och Morbieren inte dum den heller, oh la la...

Off season är bäst

Härifrån kan man åka till Medelhavet, mot Perpignan till, på någon timme. Byta berg mot hav för en dag om man känner för det. Beroende på hur mycket tid man har på sig kan man åka norrut längs kusten mot Narbonne och Montpellier eller söderut mot Spanien. Såhär i off season-tider är kustvägarna lugna och man hinner spana in både det vackra landskapet och byarna man susar igenom.

De kilometerlånga plagerna ligger tomma sånär som på några hundägare som kastar boll (trots att det är förbjudet med lösa hundar men fransoserna bryr sig inte) och enstaka strövare längs strandkanten, och parkeringarna runtomkring är gratis. Nackdelen den här tiden på året är förstås att många restauranger, kaféer och butiker är stängda. Men fördelarna överväger ändå, jag gillar off season.
(Efter 15 september är off season)

Aprikoser

Färska aprikoser! Inköpta på en lanthandel med fruits et legumes regionaux som vi hittade längs en byaväg. Det fanns mycket mer där som man velat köpa... lökknippen, auberginer, kronärtskockor, kastanjer, rosa vitlök, ärtskidor, äpplen, granatäpplen, fikon mm. Såg också att det fanns färska kantareller, 6 euro för 250 gram (tur man har hemma).

Historiska byar och borgar i katarland

Det fullkomligt kryllar av medeltida byar och slott och bastiljoner i bergen här i de gamla katartrakterna. Idag åkte vi på måfå uppför kringelkrokiga vägar till lilla byn Castelnou med anor från 1100-talet. Oväntat välbehållen är den och man slås verkligen av historien då man vandrar omkring i de trånga stengränderna som alla leder upp till slottet på toppen. En av "les plus beaux villages" i Frankrike.

När vi åkte upp mot Carcassonne stötte vi på en annan liten by, Lapaudrelle, med den imponerande borgen Château de Puilaurens på en sluttning strax ovanför.

Borgen är från 1000-talet, hur coolt som helst. Tyvärr hann vi inte besöka den.

Tour Magdala uppe i mytomspunna byn Rennes-le-Château, där sägnen om en viss prière, hemliga ordnar och The Holy Grail fortfarande lever stark. Kanske är viljan ibland större än verkligheten? Ja inte vet jag... Byn är iallafall pytteliten med ca 100 invånare men har 10 000-tals besökare per år. Utsikten är vidunderlig.

Gången mellan den yttre och inre stadsmuren. Muren har 53 torn.

Cité de Carcassonne, som är med på Världsarvslistan, ligger en bit utanför själva staden Carcassonne. Den fästningsomgärdade gamla staden, som byggts på i omgångar, påminner en hel del om Visby med sin ringmur (fast här är den dubbel), stenbeklädda gator och trånga små hus längs med dem. Historien kring området sträcker sig till f. Kr. och innehåller mängder av slag och bataljer. Att den här förmedeltida versionen av Carcassonne  – med inslag av ännu äldre delar – fortfarande står så pass intakt är fantastiskt.

Courgettes rondes

En annan rolig grönsak jag stötte på i den lokala mataffären var dessa runda zucchinisar, stora som tennisbollar ungefär. Har aldrig sett zucchini i denna form förut och vet inte riktigt vad vitsen med dem är heller? Men söta var de (inte smakmässigt dock).

Vinprovning

Gårdens viner, rött, rosé, vitt och dessertvin. Och spottkopp. Fin caveau att relaxa i.

Idag har vi varit på vinprovning på en av traktens vingårdar. Det finns massor av dem häromkring och de flesta erbjuder gratis provsmakning så det är bara att svänga förbi och prova så många av gårdens viner som man vill (man får också en spottkopp). De flesta gårdar har både vitt, rosé och rött och olika apéritifer (t ex muscat) på menyn, men det är tydligen de röda vinerna som är grejen här i Languedoc-Roussillon. Ofta finns också kringprodukter som olivolja, vinäger, honung och olika confiter till försäljning på gårdarna.

Just denna vingård var väldigt trevlig att besöka eftersom den har så fina omgivningar med tillhörande slott och fin utsikt över trakten + provsmakningslokalen i en mysig caveau med hemtrevlig personal. Helt olik en annan vingård vi besökte för några dar sen där allt var helt modernt och rostfritt och inglasat.

Vinodlingar överallt på bergssluttningarna. Vi råkade stanna och smaka en klase.

Puddingarnas pudding

Inga problem att veta vad man ska göra av den här lilla godingen – rakt ner i maggen med dig bara. Att äta en riktigt god crème caramel var en av sakerna jag hade på min to do-lista inför denna resa. Check.

Vad gör man med giganttomater?

Såna här tomater är det sällan man ser i Sverige så när dessa exemplar fanns i den lokala mataffären här i France var jag ju bara tvungen att köpa dem; stora som en mansnäve är de och ojämnt veckiga, nästan pumpelika. Nån slags bifftomat är det förstås men exakt vad den heter vet jag inte. Iallafall så luktar de väldigt mycket tomat och är helt säkert sehr mumsiga, som tomater från varmare länder alltid är.

Frågan är bara hur man kulinariskt ska angripa jättarna? Gröpa ur och gratinera? Eller göra tomatsoppa på kanske. Hm, medan jag funderar får de ligga framme och gona till sig ytterligare.

Enfin mon champagne

Äntligen fick jag min champagne, och i låga breda glas som sig bör när det är extra festligt! Ja det smakar bättre så. Santé!

Jag har smitit

Yes, I have left the building och befinner mig just nu på denna fina terrass på sydeuropeisk ort där jag tänkte fira min kommande 40-årsdag med bl a besök till vingårdar, slott och katedraler och många sköna middagar på mysiga restauranger. Planerar också besök till varma källor uppe i bergen. Hittills är allt très agréable!

Håkan på väg mot paradiset

DN har en fin intervju med Håkan Hellström idag, läs här! Och väldigt snygga foton också (lånar ett av dem hit till bloggen).

Det är så himla tråkigt att jag inte känner nån, som liksom jag, gillar Håkan Hellström. Alla bara tjatar om att han inte kan sjunga... så himla tröttsamt. Det är ju känslan i musiken och uttrycket som är grejen, inte om man har en perfekt sångröst eller inte. Isåfall skulle det väl bara finnas skönsjungande körer (eller framtagna "idoler") på repertoaren istället för genuina artister? Har t ex Dylan eller Bowie perfekta sångröster? I don´t think so. Inte för att dra paralleller till just dem i Håkan Hellströms fall, det var mest menat som en liknelse. En liknelse till att allt här i världen inte måste var "perfekt". Det är väl nyanser och uttryckssätt och att göra egna tolkningar som gör musik intressant! Tycker iallafall jag.

Ps. Nya skivan "Två steg från Paradise" släpps i mitten av oktober.
Foto: Caroline Tibell, DN

The unbearable lightness/hardness of being

Igår fick en kompis ett barn. Jag har inte smält det riktigt än trots att jag haft typ 9 månader på mig att beskåda framåtskridandet i hennes grossess. Har bara inte kunnat fatta att hon varit på väg att bli två, hon som alltid bara varit.. ja hon liksom. Och så plötsligt bara kom han ut, den nya lilla människan, helt ok, live and kicking. Det är ett mirakel, för hon fyller ju också 4-0 snart.

Samtidigt har en annan jämnårig kompis precis fått ännu ett bakslag på reproduktionsfronten. Ett fjärde (eller var det femte?) försök har misslyckats, trots stora kliniska och ekonomiska insatser. Så jävla tråkigt... jag känner sååå med dem.

Vad man kan konstatera av detta är helt krasst att livet har sina egna vägar. Vill det sig inte så vill det sig inte, hur mycket man än satsar. Alla lyckas inte, och särskilt inte efter 35 (tänk på det ni som är unga)!

Teknikfreak

Ja han har en ny iPhone. Och ja jag har svarat på mail och Skype, testat video, kamera, gps och kollat coola appar, Podcasts + diverse andra gizmos (ja typ allt utom själva telefonfunktionen egentligen). Kul leksak, fin är den, absolut, ja jag förstår – men snälla kräv inte av mig att jag ska lägga hela min attention på den. Jag ids verkligen inte.

Found ya!

En stor fet tuva svarta trumpeter! I sitt naturliga habitat, som här är en blandskog i Stockholmstrakten med betydande andel hassel. Just det här trumpetbeståndet bestod av den yvigare, svartare modellen, de kan ju som sagt variera en del i färg och form.

De är så vackra där de sticker upp, de små gothsvamparna. På franska heter de för övrigt Trompettes de la mort (= dödstrumpeter).

Litet besök

En liten pluttig kattunge har besökt oss titt som tätt på sistone. Först undrade vi vem det var som satt på uteplatsen och jamade men sen kom vi på att det måste vara grannens nya katt som hittat hit till vår plätt. Inte så värst konstigt i och för sig, flera katter från kvarteret har hängt här förut (de gillar att ha utsikt över skogen), men den här var ju bara för ursöt och gosig. Trevlig ny bekantskap.

Lycka är svarta trumpeter

I år är det ett riktigt svart trumpet-år här i Stockholmstrakten och jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter av den lilla godingen.

Den kan vara svår att upptäcka i terrängen så ett bra tips är helt enkelt att stanna upp då och då och spana rakt nedåt. Yngre exemplar avslöjar sig ofta genom sin runda cirkelformade hatt som växer tätt i små klungor. Och när man väl böjt sig ner upptäcker man lätt fler tuvor. Äldre exemplar är yviga och nästan krusiga i kanterna, de avslöjar sig av storleken (kan bli nästan 1 dm höga).

Lämplig terräng att leta svart trumpetsvamp i är där ek och hassel förekommer, både i löv- och blandskog. Proffsen talar om att den gillar kalkrika marker (inte så lätt att veta om man inte är biolog dock). Men kolla i södersluttningar där solen kommer åt att lysa på marken, där trivs de. Hittar man ett svart trumpetställe ska man inte slarva bort det för de återkommer år efter år.

Förvaringsmässigt passar de bäst att torka. Och de är lätta att rensa. Jag brukar skära av en bra bit av foten (som annars lätt kan bli träig som torkad) och dela svampen rakt igenom för att upptäcka ev. små inkräktare som gömt sig i "röret". Vissa svampplockare anser att man inte behöver rensa så noga eftersom "småkryp till slut kryper ut eller dör", men jag vill nog hävda att en ordentlig rensningsrunda aldrig skadar. Då får man dessutom extra koll på att man inte råkat plocka med sig nån fulsvamp.

Inte för att svart trumpetsvamp är lätt att förväxla med någon giftig svamp, tvärtom. Den är helt unik i sin trumpetform med genomgående hålighet och rätt fnöskiga konsistens (den vill gärna dela sig längs med fibrerna). Färgen kan variera från ljust grå/brun till nästan svart.

Tidigare trumpetsvamplycka här på bloggen.

She´s back!

Äntligen är hon tillbaka i bloggosfären, roliga, kloka, sanningssägande, snygga Mia Skäringer. Gud vad bra!!

(faksimil från bloggen)

Betryggande

Jag gillar verkligen den här videon, den känns så bra:

Hösthobby 2010

Skönt att ha hösten att se fram emot och den härliga svampsäsongen. Då blir inte sommaravslutet så svårt att ta, varken det tilltagande regnet eller de svalare, kortare dagarna. Varje helg lockar skogen med allt vad som finns där och i år blev det ju inte så torrt som vi först trodde.. kantarellerna är på g!

Ännu mer 80-tal

Och vid sidan om allt annat körde ju t ex The Cure sitt eget race. Postpunk, synth och goth i ett, i kombination med ett väldigt eget sound och lite grann en vägran att inrätta sig i rådande musikklimat; de körde liksom på med sin egen grej bara och ibland funkade det, ibland inte (alternative på riktigt). Alltför konstig musik tyckte många då minns jag, men de fattade väl inte storheten bara – det håller ju än.

Klassikern A Forest från 1980:

"I´m running towards nothing, again and again and again..."

Disintegration, en favvo-låt från skivan med samma namn från 1989:

"How the end always is..."

(Från när MTV - Music Television - fortfarande visade musikvideor och hade sköna shower som t ex Alternative Nation...)

Hur Disintegration påverkat: läs denna fina text.

Mer 80-tal

Mitt i New Romantic-eran på 80-talet pågick även detta (mörkt och bra, ett träsk jag lite senare skulle fastna i):

Klassisk kyss

När musikrecensenten gick upp på scenen och kysste artisen:

Ett ljuvligt litet avtryck i svensk musikhistoria. Helt utan hämningar måste man få vara ibland, även om man jobbar som recensent...

Kära kära...

En favorit sen länge är darlingen Håkan Hellström, och nu när jag ser att han ska spela i Sthlm i november vill jag såklart gå dit! Det är en sak jag har kvar på to do-listan, att uppleva honom live. Men han är så het att biljetterna redan är slut förstås...

Aj vad bra den här är:

Håkan Hellström För en lång lång tid

Håkan Hellström | MySpace Music Videos

Också otroligt bra: Jag vet inte vem jag är (men jag vet att jag är din):

Forever Young 2010

Vad jag gillade bäst: Jakob Hellman förstås, eftersom jag har starkast personlig relation till hans musik. Lp:n "...Och stora havet" från 1989 är mer eller mindre sönderspelad på min gamla Pioneer-skivspelare (ej längre i bruk) och jag kan fortfarande alla texter utantill. Jag tyckte konserten var bra! Han var inte alls blasé eller sjöng dåligt som det stått i vissa recensioner. Jag tyckte han visade både närvaro och uppriktighet – och uttryckte en skön skevhet mitt i sina perfekta pop songs. Det är ju den kontrasten som gör musik bra enligt min mening.

En av mina favoritlåtar: "Tårarna" (klipp från Linköping):

Fick också uppleva Ultravox, som jag inte lyssnat så mycket på eftersom jag var lite för ung när de var som hetast. Men som ett barn av New Romantic-eran kände jag förstås till dem och det var riktigt kul att se dem live. Men roligast av allt var ändå att två av de andra (något äldre) i sällskapet, som hade just Ultravox konsert som nr 1 på sin priolista, senare av en slump skulle hamna bredvid bandet på den lokala kinakrogen och dessutom konversera med dem (!). Jag skrattade hela kvällen åt deras pojkaktiga glädje över att ha fått träffa sina "stora idoler" sen nästan 30 år tillbaka. Och att självaste Midge Ure sa: "keep it coming" vid deras lovordande och smörande. Sen var det ett jädra tjat om Criss Cross, basisten eller nåt, men där gick jag bet om the wonderness..

Ultravox med låten "The Voice" där de står på sniskan i ett vardagsrum (1982 var detta en mycket cool video):

I övrigt gillade jag faktiskt Alphaville som var synthigt hårdare än jag trodde, även om man blev lite småchockad av att inse att de inte alls såg ut så som man minns dem. Men det gjorde ju å andra sidan ingen, inte jag heller...

Reeperbahn med excentiske Olle Ljungström var förstås kul att se och även Human League – med kvällens enda damer representerade – vars band körde både tidstypisk pianosynthgitarr och trummaskin. Minst gillade jag nog Lustans Lakejer (har aldrig riktigt connectat med deras musik) även om jag skarpt gillar Johan Kindes dekadenta stil i kostym och uppknäppt fluga.

Ultravox back in the days:

Synthnostalgi

Jaa, hit ska jag imorgon med några andra 40-taggare. En nostalgi-tripp till Eskilstuna minsann med gammal synth som tema. Det kan bli ungefär hur bra eller jobbigt som helst, men vi chansar. Alphaville, Jakob Hellman (pop förstås), Ultravox, Human League, Reeperbahn och Lustans Lakejer uppträder. Men tyvärr ej Howard Jones.

Några tidigare turnékommentarer:

SvD, DN, AB, Anders Nunstedts blogg, Kitty Jutbrings krönika

Oj, ett habegär

Hjälp! Idag såg jag en märkesväska som jag ville haaaaa. Äga. Köpa. Fast den kostade nästan 3000 pix. Jag som trodde att jag var immun mot fenomenet märkesväskor... Ganska ointresserad av vilket märke är jag iallafall, det råkade bara vara en DKNY-väska som drog min blick och begär till sig, där den stod grön och härlig i äkta skinn på Åhléns City. Så fin! Men jag gick vidare (men glömde ej).

Saker jag kunde varit utan

Idag hade allt känts bättre om jag sluppit se följande:

- de vissna växterna i Fonus skyltfönster

- pizzabagaren som petade sig i näsan

- den skrikande måsungen på innergården som inte kunde flyga

- duvskiten som preciiiiis träffade min sko

Hade också gärna sluppit höra en plågad hund i grannskapet:

Vem fan lämnar sin stackars hund ensammen i lägenheten flera timmar i sträck när den uppenbarligen inte klarar av det?! Mitt hjärta snörps åt av varje yl som ekar mellan husen, timme efter timme. Hemska människor! Så här sköter man en hund, på grundläggande nivå (= allmänt folk-/hundvett)!

Bara ärter

Vad är det med engelsmän och ärter har jag många gånger undrat. Är de en brittisk nationalgrönsak eller vadan denna faiblesse? Visst, ärterna ingår ju (i mosad variant) i nationalrätten Fish and Chips men verkar också ofta få figurera som "universalgrönsak" (tyvärr ofta i överkokt/överångad grådaskig variant) till diverse annan fast food och husmanskost, vilket man snabbt blir varse vid besök i England. Och därtill verkar de små gröna godingarna i olika brittiska matlagningsprogram slentrianmässigt slängas på tallriken som attribut för vilken grönsak som helst. Så trist!

Ja det är väl egentligen dessa tre iakttagelser som fått mig att fundera på sammanhanget mellan engelsmän och ärter överhuvudtaget. Existerar min tes alls eller fantiserar jag bara..?

Oavsett vilket så är jag i grunden också pro gröna ärter. De är goda och söta, lätta att tillaga (inte för länge bara!), enkla att ha till hands (i frysen) och passar fint till både fisk och kött, svenskt och asiatiskt mm.

Dagens insikt

Hasselhoff med hitech-klocka och puffig frilla.

Om man har tv:n på lite sådär i bakgrunden och plötsligt hör introt till Knight Rider vet man helt klart att man varit uppe för länge (börjar ca 02.00). Och stannar man ändå uppe och tittar vidare... tja, vad ska man då skylla på? Kanske är det de fascinerande 80-talsscenarierna och den nästan komiskt förutsägbara produktionen som lockar, eller så är det bara de otroliga frisyrerna.

Jag minns att man tyckte serien var helt ok då det begav sig, ett spännande söndags-tv-alternativ (ungefär det enda som fanns att tillgå på SVT). Då var Hasselhoff het.

(Bild från internet nånstans)